Fredrik Schön

Jag är helt slut. Jag står framåtlutad med händerna på knäna. Mjölksyran svider i hela kroppen och jag orkar inte sträcka på mig. Hjärtat dunkar och jag kan höra pulsen i mina öron. Det är svårt att få ner luft i lungorna så jag andas i små korta stötar. Jag hör inget fast det jublas runt omkring mig… Jag är 20 år och har just tagit brons i junior VM i Peking.

Det har tagit mig 10 år av hårt arbete, tusentals liter svett och ännu mera mjölksyra att nå hit. Vägen har kantats av både framgångar motgångar. Just nu känns det definitivt som att det har varit värt allt det håra arbetet och allt jag försakat. Men jag har också tvivlat många gånger…

Jag började brottas i klubb när jag var sju år gammal, eftersom jag har många bröder och kunde behöva ett par tips för att underlätta min roll som storebror. Det som började som lek utvecklades ganska snart till en passion och jag kände under tonåren att brottning var det enda jag verkligen ville ägna mig åt i livet, som om brottningen kallade på mig.

Karaktärsfast och beslutsam brukar mina vänner säga är mina främsta karaktärsdrag, vilket är en förutsättning för att kunna slåss om medaljer på elitnivå. Jag gav mig själv ett löfte när jag bestämde mig för att bli brottare. Allt eller inget!

Målet med OS och VM medaljer av högsta valör kommer att kräva lika mycket av min omgivning som av mig. Jag kan bara lyckas om jag har deras fulla stöd. Även om jag är ensam på mattan, så fungerar det inte utan ett massivt stöd från min omgivning. Jag är så tacksam för hela min familjs och flickvän Lottas stöd. Det hade inte fungerat annars.

Jag har många gånger frågat mig själv vad jag sysslar med på väg till ett träningspass i mitten på januari när snön vräker ner och vindarna från Öresund tävlar om att få en på fall. Eller när höstrusket tar sig in mellan mössa och jacka och kyler ner en så man knappt kan prata när man kommer fram. Eller alla dessa dagar man äter som en galning för att gå upp i vikt snabbt.      Fast de är ju betydligt enklare än alla de andra dagarna man tvingas sitta påpälsad i en bastu för att gå ner en massa kilo istället.

Ibland känns det verkligen djävligt jobbigt när man kommer fram till träningen… men så slutar man lyssna på sina tankar… byter om… spänner skosnörena… kommer in i träningshallen… hjärtat börjar slå lite fortare… hjärnan skickar ut lite adrenalin… sen kommer känslan… Det finns ingen plats på hela jorden jag hellre skulle vilja vara på just nu…